Stora Älgö

Stockholms skärgård och Stora Älgön med sina 24000 öar, holmar, kobbar och skär – med 9 inskjutande havsgatt, 47 fjärdar, c:a 100 flader, 25 större sund och ett otal mindre sund samt omkring 45 djupt i landet inträngande vikar är Stockholms skärgård den yppersta rekreationsmark som någon världsstad kan uppvisa.

Även om det finns 24000 öar så är Stora Älgön med sina satellitöar Bockholmen och Svartklippan på sitt sätt unika med just sina speciella kombinationer av uddar, klippor, sandbank, lad, vassområden, vikar skog och äng.

Och som unika individer upplever var och en av oss Älgöbor Stora Älgön som vår egen ö med just vår tomts speciella karaktär och utsikt som utgångspunkt. Stora Älgön blir därför mångfacetterad och ogripbar, som vore den många öar.

Namnet på ön

Ön har tidigare under 1600- och 1700-talen hetat Stora Alliön och senare Stora Elgö. Nu benämns den Stora Älgön på kartorna med ett n på slutet. Vi som är bosatta här säger väl bara ÄLGÖ.

Varför ön heter just Stora Älgön är okänt. Kanske skulle ön heta Alö. Nedan är saxat några rader ur en artikel om namnet på växten Älggräs – en utbredd växt på Stora Älgön – som kan belysa namnfrågan.

Någon vecka tidigare än vanligt börjar älggräset blomma invid vår strand. Eller algräs som man förr- och mer korrekt- kallade växten här i Roslagen. Det växer gärna i närheten av alsnår. Med älgar har växten egentligen inte mycket att skaffa, utom att älgarna gärna vandra omkring i det hetsigt doftande nästan självlysande blomsterhavet i de grå sommarnätterna. Men det finns de som menar att älgarna rentav undviker att beta av det ”gräs” som uppkallats efter dem.

Växten användes förr som krydda i mjödfaten och kallades också för ölgräs på en del håll i landet. Kanske genom dialektiska missförstånd förvandlat till älgräs och sedan älggräs?

Så menar i alla fall ordforskarna. Själv undviker jag att gissa mig till åldriga ords ursprung. De gånger jag tycker mig ha funnit en begåvad förklaring till något ord eller ortsnamn har det i regel visat sig vara uppåt väggarna.”

Stora Älgös dimensioner

Stora Älgön med Svartklippan och Bokholmen inräknade har en yta på c:a 360 000 kvm (35 ha och 80 a) varav 200 000 kvm är tomtmark och”” resten 160 000 kvm allmänning.

• Ön är c:a 1700 m lång och högst 200 m bred. Högsta markhöjd är 15-20 m.
• Den lutar c:a 20-30 grader i väst-ostlig riktning i förhållande till N/S- linjen.

 

Geologi

Vårt landskaps grund är geologiskt en av jordens allra äldsta bildningar 1000-2000 millioner år gammal. Vi färdas på vatten, men de vägar vi väljer mellan öar, över fjärdar och längs djupa vattenstråk, är egentligen vattenfyllda sprickor och veck i berggrunden och inte alls så gamla som bergen.

Det senaste geologiska skedet är istiden, eller de stora nedisningarna med varmare perioder mellan istäckningarna av land och delar av hav. Vi känner bäst till den senaste inlandsisen som bland annat täckte hela Skandinavien. Den nådde en tjocklek av c:a 1500 meter. Den smalt bort och försvann från våra breddgrader och vår skärgård för c:a 7000 år sedan.

När det enorma trycket av denna ismassa lättade, började landet stiga. Fram till våra dagar har landet höjts ungefär 100 meter över nuvarande havsyta. Landhöjningen nu är c:a en halv meter per hundra år, dvs. c:a  5 mm per år.

Älgö började kanske för c:a 4000 år sedan att sticka upp ur vattnet med några klippor liknande vår Svartklippan. Dessa klippor omformades sedan av djur- och växtlivet till några små holmar som vår Bokholmen. Även nu under en så kort erfarenhetstid som en mansålder innebär, kan vi ana de förändringar som vår ö kommer att genomgå då sandbankar och vassar omvandlas till land. Om vi inte muddrar kommer med tiden Stora Älgö, Lilla Älgö och Bokholmen bli en enda ö. Svartklippan kommer att bli minst dubbelt så stor som Bokholmen. Bredden på Stora Älgön kommer väsentligen att öka.

Spår av den stora landisen, som gick över landskapet som en väldig ishyvel kan vi se även på Älgö. Isräfflor kan vi se på nästan alla kala klipphällar och mjuka och rundade formationer med stöt- och läsidor visar att isen gått fram med väldig kraft och styrka.

På Älgö finns några fina jättegrytor och många jättekast som ständigt påminner oss om krafterna hos de väldiga isälvarna som bildades då inlandsisen smälte.

Värmdö för 200 år sedan

Kort historik

Även om vi inte har några verkliga bevis på mänsklig verksamhet på Älgön före 1700-talet, har den här delen av skärgården tidigt varit besökt av människor. Kanske har vikingaskepp passerat Älgön på sin väg att härja och skövla.

För snart 4000 år sedan höll bevisligen stenåldersjägare och fiskare till vid Ingarös sandstränder. Längre fram i tiden fanns järnåldersbosättningar långt ut mot Saltsjön, som då var mer öppen än nu. Redan vikingatidens strandlinje låg c:a 5 meter högre än nu.

Det har alltså bott folk i skärgården sedan stenåldern. De har livnärt sig på att fiska, klubba säl och snara sjöfågel. Boskap hade man också på de små områden som tillät det. Men visst var skärgården från början utmark.

Så småningom ökade befolkningen. Man bodde i små byar, vindskyddade så gott det gick, och levde som bönder och fiskare.

Sedan kom kungamakt, adel och stormaktstid. 1600-talets stora gårdar och säterier kom till. Siggesta, Norrnäs, Fågelbro, Vik, Hemmesta, Väsby, Farsta och flera andra. Då var stormän ägare men knappast brukare. Fleming, Strussflycht, Eketrä, Bagge, Oxenstierna och allt vad de hette. Då var det inte lätt att vara bonde och fiskare. Kontakterna med Stockholm ökade. Den växande huvudstaden måste ha mat. Man saltade strömming och annan fisk och rodde in till stan och sålde.

Oxenstierna ägde Björkvik och därmed Älgö eller Alliön, som ju ön hette då.